Resultatet av arbetet med hästen är ju beroende av hur man har förberett den för det. Har själv märkt att om inte hästen
Det är nu det börjar.
Jag har hållt upp med fälttävlan i 18 år men har under senaste 1,5 året börjat rida igen och längtat efter att få tävla igen. Min häst Godsmild är otroligt väl lämpad för det och jag har nog bara suttit på en häst tidigare som ”äter hinder” som hon gör, och det var Cyklon.
Cyklons och min debut i fälttävlan gjorde vi i Leksand -86. Vi var placerade och jag var fångad i sporten!
Nu 30 år senare så gör jag en liten comeback med min fina Gotsie, då som nu var Anita Hedin på plats, alltid med en rolig historia och lite peppande ord på vägen!
Jag visste inte innan start hur jag skulle känna efter ett så långt uppehåll, är det samma kick fortfarande?
Åkte till Leksand med ett underbart team och medtävlare. Vi stöttar och peppar, och framförallt, har roligt!
När jag gick in i startboxen så steg pulsen, Gotsie tittade på publiken och likt Cyklon gick hon in i ett läge i full koncentration, jag gjorde samma ritual som med Cyklon, en klapp på varje sida och en mellan öronen, sedan var hon beredd.. Uffe Tegelmark räknade ner, och vi var iväg! De 2 första hinderna var jag lite nervös, Gotsie löste det,och resten av banan var en underbar resa, allt flöt, vi var ett team!
Och det är samma kick! Kanske ännu bättre, Gotsie är en urkraft, så häftig!
Det här är bara början…
I veckan har jag varit i Sundbyholm och tävlat Slim Shady. Det kändes som att jag börjar hitta honom tack vare ett konstant
Så kul att se dig och läsa din blogg, du är så duktig på att skriva! Det är ju många år sedan du lämnade Varbergs Ridklubb men jag hänger fortfarande med och rider fortfarande. Lycka till med din nystartade tävlingskarriär!
Hälsningar
Christina
Så härligt att läsa om känslan du beskriver i startboxen! Mitt lilla sto startade tyvärr aldrig fälttävlan, bara banhoppning men hennes mamma gick flera säsonger i svår internationell klass med Sven Åke Lindberg, så anlagen fanns definitivt! Till skillnad från sin mamma, så hade Prisse ingen stor galopp. Den var markbunden och liten och detta hindrade henne från att nå svår klass i banhoppning, även om själva hopptekniken och viljan fanns men när vi ibland hoppade terränghinder, så hände något med galoppen som förvånade mig…hon lade i en växel som jag inte trodde fanns! Hon liksom liksom flöt fram som när man surfar på en våg o liksom sögs mot hindret som målinställd missil. Känslan var obeskrivlig! Därför förstår jag så väl vad du menar när du säger att hästen ”äter hinder” och det ger mig rysningar! Ska bli kul att följa din ”nya” karriär! 😀