Igår låste jag mitt hus för sista gången i Leksand och kände att en tids era var över.

Det var väldigt sorgligt, Mina döttrar och jag har haft ett bra liv i vår lilla oas, och jag har lagt ner min själ i trädgård och renoveringar. Så många förhoppningar och drömmar om framtiden i det här huset har man haft. Nu stod jag ensam utanför grinden och tittade på mitt före detta hem innan jag hoppade in i bilen och körde mot Stockholm. Jag satt och tänkte väldigt mycket på min resa från något som aldrig kommer tillbaka, vad händer nu? Hur kommer jag ur vågdalen av händelser på slutet? Jag gick och la mig och somnade efter en stunds grubblande.

När jag vaknade så var jag pigg, piggare än på länge. Jag åkte till hästen och kände mig oerhört fokuserad. Åkte vidare till Slagskeppet och tränade och kände mig för första gången på länge riktigt stark och kunde vara hänsynslös mot mig själv. Efteråt var jag full av endorfiner och tänkte på att de gånger jag blivit riktigt fokuserad och slitit riktigt hårt är när jag hamnat utanför trygghetsbubblan, när det känns som att det är jag mot världen. Kan det vara så? Det vore ju oerhört sorgligt om det är det som krävs!

Jag ser fram emot morgondagnings hoppning på Runsten och ännu ett späkande träningspass på Slagskeppet,

Nu är jag i bubblan och nu kör jag!