Igår fick jag en kommentar om att jag lever i självförnekelse vad det gäller min ålder och att jag börjat rida igen. Jag vet att det inte var illa menat och att det sas lite på skoj men kommentaren har jag hört flera gånger och jag förstår inte den synen på livet.

Jag  kommer aldrig åldersbestämma mina handlingar, jag använder fortfarande min longboard som fortskaffningsmedel för det har jag gjort under hela min uppväxt och gillar det. Jag tränar hårdare än många elitidrottare för jag mår otroligt bra av det och jag har tagit upp ridningen igen för det är något jag älskar och som jag saknat i många år. Inget av de här tänker jag låta bli pga av att jag uppnått en viss ålder, tvärtom, jag ser det som att jag är lyckligt lottad som kan göra allt detta fortfarande och förhoppningsvis i många år till. Jag ser inte heller något hinder i att jag vill tävla hästarna så långt upp i klasserna jag förmår, det är ju det som sporrar en till att träna noga och planerat så att resultatet blir så bra som det är möjligt! Mina löpturer med hundarna är en härlig start på dagen och träningen på Slagskeppet skulle jag inte klara mig utan.

Jag lever ett fantastiskt roligt och bra liv och tycker synd om de som begränsar sig genom att sätta upp ramar runt sig