Har haft en migränkväll och till på köpet sett AIK spela bort sig från SM-guldet, men allt överskuggas av att en av mina stora favoriter bland hästar jag tränat, Ofelia, inte finns mer.

Första gången jag träffade på henne så blev jag förvarnad om att det var en riktig surmärr, hon var 4 år och hon var faktiskt en riktig surmärr! Hon sparkade och slog och ville inte gå över bommar alls, men hon gillade det när hon väl tog sig an det. Efter det så gjorde hon sitt yttersta i alla lägen, hon var fantastisk! Marianne och Vivi gjorde ett så häftigt jobb med henne, och hon bjöd tillbaka.

Men även Ofelia blev äldre. När jag har haft träningar på Elfvik så var jag ofta in och hälsade på henne, hon kände igen mig, det kände jag, och senast i Torsdags så var jag in och sa hej till en gammal bedårande dam, tyvärr var hon halt och alla var lite oroliga, men vid dagens veterinärkoll så visade det sig att det var dags..

Man kan aldrig vänja sig vid att så fina karaktärer går bort, det gäller både människor och djur. Men dom lämnar alltid underbara minnen!

Det blir konstigt att gå in i stallet på Elfvik och inte se din blick som säger: Jaha? Och där är du, Vad gör vi idag?

Jag kommer att sakna dig Ofelia.