Nu är min konvalescens över och i morgon börjar vardagen igen. Det är något jag är glad över för jag tycker om att
Vinter och kalla ridhus.
Som tränare är man utsatt för vädrets skiftningar på grund av sin arbetsmiljö, men jag tror att jag kan tala för många i mitt yrke att det inte är något som man tänker så mycket på. Klart att man känner när man kommer hem att man stått i ett oisolerat ridhus, men just när man står där är man inne i bubblan och tänker inte på det. I kväll var jag på Skogsö och det var bitande kallt, men entusiastiska och ambitiösa elever får en att glömma kylan plus några kompisar som varit med ett tag, Kidden (den bruna ponnyn) är det fjärde ryttaren som jag tränar, Sladden (som står till höger) var jag med och köpte med första ryttaren och han har precis fått sin andra ryttare som på kort tid har hittat knapparna på honom. Sådant är så otroligt roligt och inspirerande så kylan är ett litet problem!
Jag gick upp tidigt i morse för att ha träning med mina NIU-elever i Rättvik. När jag kom till ridhuset så var första
För att citera Lasse Parmler; Vet ni varför ridlärare inte åldras? Jo för de är djupfrysta sex månader om året.
Ligger något i det
Tänk att han förföljer dig våran underbara ponny, Sladden :)) kul att se och höra att det går så bra!